Facken i Libanon

Idag har diskussionerna gatt i fackens tecken. Jag har forsokt reda ut fackens roll i Libanon idag och historiskt samt forsokt fa reda pa vad som hant med facken idag. Det ar en javligt kompilcerad historia och svar att skriva om sa har pa rapporteringsbasis. Kanske framat i tiden ska jag satta mig ner och noggrant skriva om det. Men nu far ni noja er med en mer latt genomgang.

Facken var en gang i tiden valdigt starka i Libanon. Man hade ganska mycket att saga till om. Bade politiskt och arbetsmarknadsmassigt. De var valdigt konfliktbenagna och inga kollektivavtal slots med arbetsgivarna. Var man missnojd med nat sa kallade man till strejk och sen gick till forhandling. Samtidigt som strejkerna var anordnades aven demonstrationer som kunde stracka sig kilometervis. Det var inte sallan man strejkade for battre arbetsvillkor, hogre loner och dragligare forhallanden. Man var inte heller blyg med politiska strejker. Mna hade som strategi att ga till forhandlingsbordet med ca 15 krav, och man gick alltid darfiran med ca 8-10 krav tillmotesgangna. Sex mander senare tog man ut arbetarna I strejk igen, gick till forhandling med 15 krav igen innehallande bla de kraven som inte gick igenom sist, fick igenom de och sa vidare.

Man tog med andra ord tillvara pa arbetarnas krav och rattade sig efter de. Alla som arbetade med facken gjorde det pa ideell basis vilket gjorde att ingen levde pa det eller kom upp i hoga loner som gjorde att man glomde vart man kom ifran. Man fick inte glomma vems sida man stog pa och vilka man kampade for. Till skillnad fran dagens LO i Sverige som totalt saljer ut sig och strejkar ett par dagar, tar paus over helgerna, och sen strejkar lite till. Var det strejk sa var det. Man strejkade tills man fick igenom det man ville ha, man tog over fabrikerna och stoppade allt arbete. Ingen fick komma in pa arbetsplatserna. Facken var under lang tid en ratt sa stark politisk kraft i landet.

Denna styrka skramde en del politiker. Det fanns ett fack forut som forenade de olika forbunden. Den kallades for Den nationella fackforeningsrorelsen. Vid ett skede i slutet pa 60-talet och borjan pa 70-talet sa startades en till fackforeningsom kallades for Den allmanna fackforeningsrorelsen och man startade underforbund som omfattade samma branscher som den forsta. Malet var att splittra fackforeningarna. Varje gang Den nationella gick ut i strejk eller kallade till stridatgarder, gick det nya facket ut och fordomde atgarderna och kallade de kampande arbetarna for sabotorer, vandaler mm. (kanns det igen ngn?).

Hur som helst sa kom sen inbordeskriget. Fackforeningarna byttes ut mot miliser, politiska organisationer och olika stridande gang. Blev ngn ur t ex Amalrorelsen blast pa sitt jobb sa hamtade han folk fran vapnade grenen av Amal och fick ut det han skulle ha. Samma sak for de flesta andra, kommunister, fascister, olika sekterister mm. Efter kriget sa borjade man forsoka fa liv i facken igen och man kom med en lag som sade att alla fackforeningar skulle bli en enda nationell och Den allmanna fackforeningen forsvann. Men politikerna insag att man maste fa kontroll over facket for att de inte skulle fa for mkt makt sa man borjade muta fackforetradare att vlja in de olika partiernas och sekterna representanter och tills lut var facket genominfiltrerat och man lyckades doda stridbarheten I facket och det blev korrumperad. Nu funkar det pa sa vis att om man gar till facket med problem sa gar facket till arbetsgivaren och sager ge oss lite stalar sa ser vi till att vi far problemet att forsvinna.

Allt det har har en mer djupgaende historia bakom sig som jag utelamnat for jag har varken tid eller ork till den beskrivningen just nu. Men ungefar sa har ser det ut pa den libanesiska arbetsmarknaden nu. Daliga arbetsforhallanden, daliga lonevillkor, billig importerad arbetskraft fran Sri Lanka och Indien (man har ju slangt ut alla syrier nu). En mandaslon for tex en utbildad grafisk designer pa en ganska stor designbyra ligger pa 300-500 dollar. For heltid. Det ar alltsa 1800 – 3000 kr i manaden. Sug pa den karamellen.