Borta

Tills nästa resa kommer. Kankse i vinter, kanske nästa sommar. Vem vet?

Hur som helst, nu har jag tagit bort allt jag har skrivit för den här sommaren. Nästa gång jag åker kommer nya uppdateringar.

Tack till er som läste under den här sommaren!

”Hemma” igen

Jaha, då var man tillbaka i Sverige då. Den gråa sommarens land.

Det har varit en jävligt grym resa och jag skulle göra om den idag redan om jag fick möjlighet. En hel del kontakter har knutits och en jävla massa grymma upplevelser, både på personligt och på politiskt plan.

Den här bloggen kommer raderas på söndag. Alla texter finns upplagda på Avgrunden.

Tack alla ni som läst och följt min resa och alla ni som skrivit kommentarer. Även de mindre bra kommentarerna.

Vi ses på barrikaderna!

Förort till Beirut från Harissa

Fangutbytet

Det var ett tag sen jag skrev nu och flera har fragat efter uppdateringar.

Faktum ar faktiskt att det ahr varit en hel del familjerande om det nu finns ett sant ord. Darfor det inte har varit ngt av nytta att skriva. Det har dock hant en stor grej, utbyte av fangar mellan Israel och motstandsrorelsen i Libanon. Jag har valt att vanta med att skriva nagot om det for att se utvecklingen, for de tar mycket som var skumt under den dagen da utbytet skedde. Men nu hard et varit stiltje ett tag sa jag valjer att skriva lite nu.

Som manga kanner till sa hard et varit pa gang ett tag att Hizbollah ska genomfora ett fangutbyte med Israel. Man ska fa ut alla libanesiska fangar och alla lik efter motstandsman och kvinnot som dott pa israelisk mark och som utgatt fran Libanon i sina aktioner. Totalt handlade de tom 199 lik och 5 fangar, daribland Samir Kuntar, som suttit inne I israeliskt fangelse sen 1979. Med en dom pa ca 450 ar.

Han var den forsta fangen fran Libanon och blev nu den sista som blev fritagen, darmed var det nollstallt I israeliska fangelser pa libanesiska fangar och liken har kommit tillbaka till sina familjer.

Manga av liken tillhorde vanstern som under 80- och 90-talet var de som genomforde de storsta aktionerna mot Israel. Man sager att motstandet mot Israel startades av vanstern och det mesta arbetet mot Israel har gjorts av vanstern.

Det var mening att jag skulle ha deltagit i festen och mottagandet av fangarna, men en rolig grej som hande var att alla partier, sekter och falanger (aven de som var fiender) var inbjudna att delta, forutom Kommunisterna. Kommunisterna fick noja sig med att sta pa motorvagen med sina flaggor och vinka at bilen som skulle aka forbi dar. Valdigt bissart med tanke pa historien. Jag blev iaf javligt besviken och sket i att aka in, stannade hemma och sag allt pa TV ist. Hizbollah-fanorna vajade over hela stan. Pa varje lyktstolpe, vagg eller bro var det symboler, fanor och banderoller fran Hizbollah.

Fangutbytet skulle ske kl 9 pa morgonen pa onsdagen 16e juli. Fram till dess var det okant hurvida de israeliska soldaterna var levande eller doda. Men just da bar de ut tva svarta kistor med kropparna efter de israeliska soldaterna och gladjen I Beirut var total. Alla blev glada over hur blasta israelerna blev med utbytet. 5 fangar, 199 kroppar mot 2 doda sketna israeler. Affischerna som sade ”Guaranteed happiness in Lebanon, Guaranteed humiliation in Israel” uppfyllde sitt budskap. Pa TV visade man nu de israeliska modrarna tillde doda soldaterna medan de grat av sorg over sina barn. Reportern pa TV san at som skulle fa vastmedia att braka ihop, hon sa med ledsen och allvarig ”vi ska nu ga over for att visa sorgen i Israel” for att I samma sekund som bilderna visas saga ”men med tanke pa hur manga modrar som gratit over sina barn hos oss sa ar detta inte det minsta berorande”.

Israelerna drog da ut pa utbytet, man ville javlas tillbaka och vanta pa astt forst ta hand om sina kroppar, identifiera de, skicka DNA analyser och fa tillbaka resultatet. Sa det drojde till pa kvallen innan fangarna och kropparna kom till Libanon.

Misstaget mot kommunisterna fick nu ocksa medial uppmarksamhet. Partiordforande blev intervjuad och sa at than inte var forvanad ocha tt det inte var forsta gangen de ”glomdes” bort. Samma sak hande forra gangen det skulle utbytas fangar. Som da ocksa tillhorde vanstern. Efter denna uppmarksamhet sa gick presidnten i Libanon ut och bad om ursakt och bjod in ordforanden till det officiella mottagandet pa flygplatsen. Han akte dit och tog emot Kuntar (han stalldes sist av alla politiker som skulle valkomna honom), men nar Kuntar kom fram till honom sa visade han pa symboliken vart han stog och de kramades och pussades som om de vore syskon. TV-kanalerna upprepade sekvenserna gang pa gang under kvallen och dagen efter och nu far fortfarande se det ogonblicket lite da och da pa TV.

Kuntar kladdes i militarklader infor sitt intrade pa scenen fpr att tae mot folkets jubel. Han greps med militarklader och ska komma tillbaka i samma klader var det sagt. Det bisarra var nu att kladerna bar pa Hizbollahemblemet. Han holl dessutom ett tal dar han tackade Hizbollah, bara pratade om Hizbollah och namnde inget om sina gamla kamrater. Vi misstankte att talet var skrivet sen innan av ngn annan. Och med tanke pa at than haft kontakt med Nasrallah perosnligen under lang tid innan frigivningen och eftersom de tar Hizbollah som officiellt statt som de som gjort motstandet och tagit ut fangarna sa var det kanske itne sa konstigt att de ville ta at sig aran av det hela. Kuntar har dessutom suttit 29 ar i israeliskt fangelse vilket int eunderlattar for honom. Han vet just nu inte sa mkt om vad som hant under aren. Hizbollah fanns inte pa den tiden da han var aktiv och blev gripen. En annan sak som ocksa visar pa att kuntar fortfarande ar pa samma sida ar at than sokt medlemskap I Kommunistpartiet I Libanon.

Vanstern vantar nu med spanning over hur det hela ska utvecklas, om han ska ga ut och saga nat eller om kommunistpartiet ska ga ut med at than nu ar medlem eller hur det blir. En sak han ahr lovat redan ar at than ska fortsatta kampa mot Israel tills all tar over, tills palestinierna fatt sina rattigheter, tills alla deras fangar ar frigivna och palestinierna fatt atervanda till sitt land.

Dagen efter gar Israel ut med att ”under tiden han var varan fange kunde vi inte doda honom, nu ar han fri vilket betyder at than nu ar ett mal for oss och han ska likvideras”. Israel skickade aven ut mass-sms till Libaneserna. De har fatt listan pa alla mobilnummer i Libanon hos vissa operatorer och skickat ut meddelande till alla om Kuntar, att han ar en mordare en terrorist osv. Med andra ord, ett nytt krig ar att vanta, for mordas han sa kan man rakna med ett storskaligt krig mot Israel igen. Och den har gangen kommer nog alla att blanda sig i.

Sa nu vantar man med spanning pa flera saker. Ena grejen ar hur det ska utveckla sig med Kuntar, vilken organisation ska han jobba i? Det andra, vad blir Israels nasta drag? Hur ska de hamnas och vagar de ens att hamnas?

Pa fredag vantar ett mote med vansterfeministerna i Libanon. Det kommer bli intressant att se hur de jobbar och vilka fragor de driver. Pa aterseende!

Facken i Libanon

Idag har diskussionerna gatt i fackens tecken. Jag har forsokt reda ut fackens roll i Libanon idag och historiskt samt forsokt fa reda pa vad som hant med facken idag. Det ar en javligt kompilcerad historia och svar att skriva om sa har pa rapporteringsbasis. Kanske framat i tiden ska jag satta mig ner och noggrant skriva om det. Men nu far ni noja er med en mer latt genomgang.

Facken var en gang i tiden valdigt starka i Libanon. Man hade ganska mycket att saga till om. Bade politiskt och arbetsmarknadsmassigt. De var valdigt konfliktbenagna och inga kollektivavtal slots med arbetsgivarna. Var man missnojd med nat sa kallade man till strejk och sen gick till forhandling. Samtidigt som strejkerna var anordnades aven demonstrationer som kunde stracka sig kilometervis. Det var inte sallan man strejkade for battre arbetsvillkor, hogre loner och dragligare forhallanden. Man var inte heller blyg med politiska strejker. Mna hade som strategi att ga till forhandlingsbordet med ca 15 krav, och man gick alltid darfiran med ca 8-10 krav tillmotesgangna. Sex mander senare tog man ut arbetarna I strejk igen, gick till forhandling med 15 krav igen innehallande bla de kraven som inte gick igenom sist, fick igenom de och sa vidare.

Man tog med andra ord tillvara pa arbetarnas krav och rattade sig efter de. Alla som arbetade med facken gjorde det pa ideell basis vilket gjorde att ingen levde pa det eller kom upp i hoga loner som gjorde att man glomde vart man kom ifran. Man fick inte glomma vems sida man stog pa och vilka man kampade for. Till skillnad fran dagens LO i Sverige som totalt saljer ut sig och strejkar ett par dagar, tar paus over helgerna, och sen strejkar lite till. Var det strejk sa var det. Man strejkade tills man fick igenom det man ville ha, man tog over fabrikerna och stoppade allt arbete. Ingen fick komma in pa arbetsplatserna. Facken var under lang tid en ratt sa stark politisk kraft i landet.

Denna styrka skramde en del politiker. Det fanns ett fack forut som forenade de olika forbunden. Den kallades for Den nationella fackforeningsrorelsen. Vid ett skede i slutet pa 60-talet och borjan pa 70-talet sa startades en till fackforeningsom kallades for Den allmanna fackforeningsrorelsen och man startade underforbund som omfattade samma branscher som den forsta. Malet var att splittra fackforeningarna. Varje gang Den nationella gick ut i strejk eller kallade till stridatgarder, gick det nya facket ut och fordomde atgarderna och kallade de kampande arbetarna for sabotorer, vandaler mm. (kanns det igen ngn?).

Hur som helst sa kom sen inbordeskriget. Fackforeningarna byttes ut mot miliser, politiska organisationer och olika stridande gang. Blev ngn ur t ex Amalrorelsen blast pa sitt jobb sa hamtade han folk fran vapnade grenen av Amal och fick ut det han skulle ha. Samma sak for de flesta andra, kommunister, fascister, olika sekterister mm. Efter kriget sa borjade man forsoka fa liv i facken igen och man kom med en lag som sade att alla fackforeningar skulle bli en enda nationell och Den allmanna fackforeningen forsvann. Men politikerna insag att man maste fa kontroll over facket for att de inte skulle fa for mkt makt sa man borjade muta fackforetradare att vlja in de olika partiernas och sekterna representanter och tills lut var facket genominfiltrerat och man lyckades doda stridbarheten I facket och det blev korrumperad. Nu funkar det pa sa vis att om man gar till facket med problem sa gar facket till arbetsgivaren och sager ge oss lite stalar sa ser vi till att vi far problemet att forsvinna.

Allt det har har en mer djupgaende historia bakom sig som jag utelamnat for jag har varken tid eller ork till den beskrivningen just nu. Men ungefar sa har ser det ut pa den libanesiska arbetsmarknaden nu. Daliga arbetsforhallanden, daliga lonevillkor, billig importerad arbetskraft fran Sri Lanka och Indien (man har ju slangt ut alla syrier nu). En mandaslon for tex en utbildad grafisk designer pa en ganska stor designbyra ligger pa 300-500 dollar. For heltid. Det ar alltsa 1800 – 3000 kr i manaden. Sug pa den karamellen.

Beiruts sodra fororter

Igar sondag akte jag runt i Beiruts sodra fororter. Framst Dahie och Sabra, det ena kant efter kriget 2006 dar Israel bombade sonder hela omradet, och det andra ar ett av de mest kanda palestinska flyktinglagren dar en massaker skedde utford av Falangisterna, med stod av israeliska militaren under ledning av Ariel Sharon under sin tid som general i armen, dar flera hundra palestinska barn och kvinnor och aldre man mordades under lopet av 2 dagar.

Det jag sag igar var iaf bland det varsta jag sett vad galler misar och fatigdom. For att borja med flyktinglagret, jag har ingen koll pa siffror och hur manga invanare som bor dar, men en sak ar skaert och det ar att det ar totalt overbefolkat. Fattigdomen ar genomslaende och hygienen ar inte den basta. Stanken man mots av ar obeskrivlig. Folks desperation pa att kunna forsorja sig syns tydligt da manga star utanfor lagrets murar och saljer ut allt de ager hemma som folk kan kopa. Trojor, byxor, muggar, sin vattenpipa osv. Allt for att fa ihop nagra pengar att kuna kopa mat for till sin familj. Jag hade inte moljigheten att stanna och prata sa mycket med folk nu, men ska forsoka via ratt kanaler att fa kontakt med aktivister och hora laget och kanske fa aka med de och fa traffa folk som bor dar. Jag gillar inte att bara komma och socialturista pa det sattet sa jag vantar tills jag ar med ratt folk. Samma sak nar jag ska fota dar.

Efter besoket pa lagret gick jag vidare mot Dahie, Beiruts sodra forort dar majoriteten ar shiamuslimer och lever langt under existensminimum. Ett omrade vars sonderskjutna gator och hus ar utsmyckade med stora planscher pa Hizbollahpersonligheter, Amalperosnligheter och martyrer. Langs gatorna hanger Amalrorelsens fanor mellan lyktstolparna och pa en annan gata ar det Hizbollahs flaggor som vajar. Gatubilden domineras av sonderskjutna hus, nybbygda flashiga byggnader, byggarbetsplatser och gator som ar haliga varannan meter pga bomberna som fallit har. Folk har ar otroligt religiosa sa man kan inte saga sa mycket om saker och ting mer an att fraga hur folk har det och svaret man far tillbaka ar att gud kommer losa allt sa det ar ingen fara, tacka gud for Hizbolah som hjalper oss bla bla. Det ar inte sa konstigt egentligen, Hizbollah oppnar skolor, sjukhus och bygger upp hus, infrastruktur och elnat. De har ju fullt med pengar. Och folk som lever i misar och far hjalp fran ett hall kanner nog ngn slags tacksamhet gentemot de som hjalper de utan att ifragsatta kallan som medlen kommer ifran eller malet med hjalpen man far.

Mitt i alltihopa hittar vi en frisorsalong som verkar fungera som tillhall for bogar, Patricia I Sthlm kan ta sig, har ar det akta. Sa fjolliga man har jag aldrig sett I hela mitt liv och det ar inget de forsoker dolja. Mitt I Dahie, dar man kan bli lynchad for mindre. Men det rader ngn slags forstaelse mellan de och invanarna for de verkar vara bra frisorer. Hur som helst sa fastnade vi dar ett tag da en av oss skulle fixa haret. En javligt intressant upplevelse maste jag saga. Det liberala gaytjafset I Sverige kanns javligt obetydligt och helt ointressant i jamforelse med hur gayfolket har det har.

Nasta upplevelse har var ater av dalig karaktar. Det handlar om kvinnor situation I landet. En kvinna som gifter sig med ngn hon hatar for att familjen har inte rad att ha henne hemma langre. Hon har nu akt till Tyskland med honom for han bor dar, och familjen hoppas pa att hon ska ge de en son. For hennes basta. En annan kvinna som blir misshandlad av sin man for att hon gatt ut med sina kompisar, och igar fick hon stryk for att hon inte ville ligga med honom. Hennes forladrar tillater inte henne att skilja sig, de har inte rad att ha henne hemma igen och hon klarar inte att betala sin hyra och forsorja sina barn ensam, sa hon ar tvungen att stanna kvar i den situationen tills barnen vaxer och hon kan dra och riskera att bli horan som lamnade sin man. En kvinna ingen mer skulle vilja ha. En annan kvinna har skiljt sig efter ett par manaders giftermal for de kunde inte fa barn, hennes man lamnade henne for hon var vardelos i sina ogon. Och hon ar inte oskuld langre, sa hon har ingen annan an gud langre. Ingen kommer vilja ha henne langre, hon ar redan anvand.

De har sakerna far en att tanka pa den otroliga meningslosheten i svenska feministdebatten ford av KPF. Om hurvida man kan svika sin klass genom att alliera sig med hogern bara for egen personlig vinning, och kalla det for kvinnokamp. Eller att tipsa om kurser pa universitet och tro att man leder nanstan. De borde ga pa studieresa och ser verkligheten for majoriteten av varldens kvinnor. En verklighet ingen av de bocker ett universitet nagonsin kan beskriva. Sjalvklart ar den feministiska kampen viktig men inte pa det sattet den fors i Sverige dar allt ar uppbyggt kring personliga konflikter eller hurvida mannen diskar hemma eller inte.

Nasta vecka ska jag och min kamrat som snart kommer ner fran Sverige aka och traffa en kommunistisk feministgrupp och hora hur de jobbar och pa viken niva kvinnokampen fors har och vilka fragor som anses som viktiga har. Det kommer bli javligt intressant och forhoppningsvis nagot som kan ge inspiration for vidare feministisk kamp i Sverige.

Just nu kanns javligt mkt hemma i Sverige som javligt opepp, visst, allt ar relativt, men just nu kanns vissa saker I Sverige som en fis i rymden. Formodligen andras det nar man kommer tillbaka och lever i verkligheten dar igen. Men till dess sa skiter jag i att det ar relativt.

Nu ska jag sluta skriva och vi hors igen nasta gang ngt av intresse hander.

Sightseeing

Idag har jag varit pa kommunistisk sightseeing.

Jag borjade med att dra till en TV station som heter New TV, kanalen ags och drivs av kommunistpartiet i Libanon. I samma byggnad huserar ocksa Folekts Radio och FOlkets tidning, bada agda av kommunisterna och sand over hela landet. Det var javligt haftigt att se deras infrastruktur och hur val utbyggd den ar.

Dar i byggnaden har de ocksa en bokhandel med marxistiska bocker. Allt pa arabiska sa klart och det mesta ar ocksa skrivet av arabiska marxister. En javla massa teori pa arabiska helt enkelt. Jag inforskaffade 2 kalssiker, Marx brevvaxling med Bordeaux och Engels manifest med en massa intervjuer med personligheter fran 1800-talet. Har inte kollat igenom den an, sa jag vet inte exakt vilka an.

En annan grym sak som hande var att jag traffade javligt manga aldre kamrater, manga fran min barndom som var mina med slaktingar i kampen. Bla en person som korde bilen som george Hawi satt i nar de sprangde honom. Han klarade sig men forlorade ena ogat. Han grat nar han sag mig och hur ”stor” jag har blivit. Sist han sag mig satt jag i knat pa George Hawi. Tyvarr kande inte jag igen honom, men det var trevligt anda hehe.

Efter bokinkopen och besoket pa Tv kanalen och tidningen och radion begav jag mig till kommunistpartiets hogkvarter. Dar traffade jag nagra fler gamla kamrtare och vanner till familjen samt partiledaren. Det var haftigt. Det kanske later som en petitess men har ar de ganska stora och inflytelserika, sa det var en ara att fa traffa de. Sa kandes det lite kul att de raknade med att vi var bevapnade for de bad oss lamna vapnen i entren hos vakten innan vi gick in for att dricka kaffe. Och da snackar vi inte knogjarn eller moraknivar.

dar inne lade jag marke till en sak som fick kanslorna att svalla. De hade en guldplatta, kanske 30 x 25 cm, med hammaren o skaran och en knuten nave inristat i det ovre hogra hornet. I vanstra ovre hornet var det libanesiska kommunistpartiets flagga. Det som gjorde allt var i mitten stog det ”Till ara for fackforeningskampen Izzat Osman, firar vi honom for en livslang och trogen tjanst. 1 maj 2001. Libanesiska kommunistpartiet”. Izzat Osman ar da min morfar. Som hade insjuknat i cancer och sen dog pa vintern 2001.Det var javligt maktigt att se att de minns honom och att han gjorde avtryck hos folk.

Tyvarr tillater de inte att man fotar av sakerhetsskal. De vill inte att det ska spridas for mkt hur det ser ut dar inne och vilka som sitter var osv. Varken pa Tvstationen eller hogkvarteret. Men jag ska ta ett kort pa den plattan for min motser har en san hemma.

Det var den har dagen iaf. Imorgon vet jag inte vad jag ska gora an. Inga planer hittills.

Peace and out!

Lite extra information

Satt i en diskussion idag med lite folk om de senaste decenniernas fangutvaxlingar ocg tillfangataganden. Det kom fram att tydligen sa har 90% av alla politiska fangar som blev gripna eller kidnappade fran 70-talet fran idag varit kommunister. Syrien har gjort allt for att tysta ner det, bla genom att man forbjudit kommunisterna att aka och mota upp sina kamrater, hamta de pa flygplatsen och visa sina fanor. Det har lett till att det sett ut soma tt det ar Hizbollah som haft de flesta fangarna och att kommunisterna inte varit ngn storre part i motstandet.

Men de jag pratat med pekar pa motsatesen och raknar fan i mig upp varenda fange sen 80-talet. Och dess ideologiska tillhorghet. De pekar ocksa pa att det i sjalva verket varit kommunistiska kamrater som gjort manga av tillfanagatagandena och nerskjutningarna av israeliska flygplan samt aktionerna mot israeliska mal. Samma sak galle rocksa dodsoffren i manga strider har varit kamrater. Men som sa manga andra ganger sa dyker Guds partis folk upp med sina fanor pa deras begravningstag osv sa det ser aterigen ut som att det ar deras folk. Lite ungefar som hande i Sthlm under Libanon-demon 2006 da idioterna dok upp med sina fanor och bondsonen Malm stog bland de och laste verser ur koranen med en PFLP-keps och en Hizbollah tshirt. Javligt konstigt helt enkelt och visar pa valdigt stor okunskap. Men det ar ignet nytt inom redaktionen pa tidningen Arbetaren.

Valdigt intressant att fa hora det har iaf. Jag hade faktiskt ingen aning om att det var sa hogt antal som var kamrater som va rinblandade pa de satten. Mer kommer i amnet nar mer dyker upp.

ps. Jag har problem med att ladda upp bilder och annat pa bloggen sa darfor syns det inga. Men jag har tagit en del. Komemr sen eller nar ajg komemr hem.

Lagesrapport 1

Ok, da var det dags att lamna en rapport efter alla sms man fatt fran folk om att skriva nat. Som ni marker sa har jag inte ngt svenskt tangetbord, utan ett ryskt/engelskt. Sa ni far sta ut med konstiga ord.

Det har varit valdigt hektiska dagar de har 3 forsta jag har varit har. varenda slakting som vet om att jag kommit har kommit hit och halsat pa. Sa maste man dra historien om och om igen. MEn det ar kul, javligt kul att traffa alla igen. Bast av allt ar att se deras stolthet att se mig komma 15 ar senare som kommunist. Men vissa undrar vad jag har emot Stalin med tanke pa allt bra han gjorde.. Ingen ide att diskutera forsta dagarna.

Det har iaf handlat javligt mkt om politik har, alla pratar politik. Pa stan, hemma, pa restaaurangern aven pa stallen dar det star skyltat att det ar forbjudet att diskutera politik. Det ar javligt spant lage just nu och manga tror att det ar ett inbordeskrig pa gang nar som helst. Inga storre stridigheter nu, men folk tror att det ar oundvikligt. Det ar mkt snack mellan sunni/shia/druz/krisen osv. Alla ar mot alla.

Men jag har nu fokuserat pa ett par fragor som jag tyckt varit viktiga att reda ut.

Hur relationen mellan vanstern och Hizbollah ar uppbyggd samt vad vanstern nu haller pa med.

An sa lange har jag fatt den forsta fragan besvarad. Det ar namligen sa att samarbetet ser ut pa det sattet att nar det ar krig mot Israel eller USA sa star de sida vid sida. Man resonerar pa det sattet att ens fiendes fiende ar ens van i den fragan. I ovrigt sa ar de ganska mycket ovanner. Alla sager att nar det borjar handla om inrikespolitik sa ar det inte langt till att de kommer vanda vapnen mot varandra. For ingen i vanstern vill ha ett Hizbollahstyre med deras inrikespolitik.

Det som just nu handr i Libanon som ar viktigast for alla ar nasta veckas fangutvaxling med Israel. Hizbollah sitter ju pa ett par lik som tillhor israeliska armen ochd e vill garna ha tillbaka de. Nagra ar fran 80-talet. Och nastan alla de som slapps nu ar kamrater fran kommunisterna och PFLP. En av de heter Samir Kuntar, en legend i arabvarlden. Han blev gripen 1979 och fangslad efter en aktion dar han dodade ett antal israeler. Han fick en dom pa ett par hundra ar. Han var den forsta libanesiska politiska fangen i Israel och blir nu den sista som slapps. Sen ar alla libanesiska fangar slappta fran israeliska fangelser. Allt det har kommer saklart firas med pompa o stat i Beirut dar man raknar med att en miljon manniskor kommer ga ut till ett torg och fira vilket jag ocksa saklart kommer gora. En annan liten detalj ar att Kuntar ar en bekant till famlijen och jag kommer fa tillfalle att traff honom pa ett mer privat plan vilken kanns javligt stort for mig. Jag vet inte hur det kommer vara, men jag har iaf fragat, och det verkar som att det kommer finnas mojlighet for mig att gora en intervju med honom. Javligt spannande.

I forrigar var jag mitt i shiaomradet i beirut, dar Hizbollah ar som starkast. Kunde tyvarr itne fota just da mens ka hinna gora det innan jag drar. All vaggar, trappuppgangar, dorrar hem till folk, butiker och reklamplatser var fyllda med bilder pa man med skagg o klanning och martyrer fran alla de olika krigen som varit senaste 30 aren. Javligt tung kollektiv street art. H-Bollah Crew represent som man skulle sagt i Sverige. Det var aif en javligt laskig upplevelse. Manga, alltfor manga glodde pa min tatuering pa armen. Jag har emd mig en langarmad skjorta for de tillfallena egentligen men jag visste inte att vi var pa vag dit och fick pa vagen ocksa veta att de vi akte med skulle vara en sakerhet mot att ignet skulle handa oss. Sa dar satt jag i en skottsaker SUV med folk fran sjavlaste Guds parti. Damn, inte slinta med tungan da.

Det ar iaf vad jag hunnit med hittills. Och sa har jag idag invigt stranden, saltvatten, stora vagor och 35 graders varme med 75-80% luftfuktighet. Paradise! En viss kar kamrat till mig skulle nog gilla det har vadret. Du vet vem du ar! Jag har iaf brant min rygg ochd et svider utav bara fan, men jag har langtat efter den kanslan bra lange sa det ar lugnt hehe.

Ja, det har blev ju lite balndat personligt och lite om laget har. Kommer framover skilja pa de inlaggen. Blir framover bara politiska inlagg och lite om klubblivet nar jag testat det.

Nu vantar lite traffar med partisekreteraren for Kommunistpartiet i Libanon samt lite gravbesok.
Sen ska jag borja soka upp lite kamrater fran olika partier och organisationer samt forsoka hitta kvinnoorganisationer pa vansterkanten och kolla vad de sysslar med, hur laget for de ser ut osv. Sa hall ut, det kommer komma mer saftigt om vara kamrater inom en snar tid.

Peace and out!

Resdag

Då var det dags. En dag man väntat på i 15 år.

Klockan är nu 6 på morgonen i Stockholm, har redan varit vaken i 1 timme. Jag kan säga att det var inte så mkt sova under natten. Om 2 timmar beger jag mig ut. Nervositeten är enorm, men det ska nog gå bra alltihop.

Det här blir det sista jag skriver i Sverige. Vi hörs från Beirut!

Peace and out!

First to be first, and last to be last

Ja, här är det meningen att jag ska skriva lite inlägg under min tid i Libanon.

Jag kommer främst att befinna mig i Beirut med omnejd, men kommer också göra resor ner till södra, gamla ockuperade, delarna av Libanon.

Mina inlägg kommer nog främst handla om politik, politiska intryck och erfarenheter som jag kommer att ta del av där nere. Förhoppningsvis. Det kommer med största sannolikhet att dyka upp en o annan personlig grej också för alla vänners skull.

En hel del bilder och möjligtvis filmer kommer slängas upp. Vid mån av tid, även intervjuer.

Det kommer också med största sannolikhet att vara tider av bloggstiltje, men det får ni leva med. Ni får ha i beräkningen att ja ginte varit där nere på 15 år exakt den dagen jag kommer ner. Så det är en hel del som ska göras första dagarna, folk att besöka och känslor att riva upp. Det här kommer nog slå många trippar i mitt liv.

Jag kommer hur som helst landa på måndag morgon på Beirut International Airpor (aka Rafik Hariri Airport, efter den rika saudiern som cashade för nybygget och sen blev sprängd. Äkta Beirut stylee)

Peace and out!

Ps. Det är faktiskt jag på bilden.